Att slåss mot apatin.

Det är det här som är farligt med att bo i kollektiv.
Man blir så -jävla- bekväm av sig. Särskilt i Vivalla - man behöver tekniskt sett inte åka 
någonstans. Typ någonsin. Vi har mataffär, apotek, bibliotek, kiosk, systemet och pizzeria 
i centrum. Sedan en bit bort har vi Eurostop med nybyggda IcaMaxi som är en liten värld för sig. Som en stor sammanslagning av Åhléns och Ica fast.. tacky. Men fortfarande, man märker att det här med att åka ner på stan blir mer av en utflyckt än något annat. Man gör sig i ordning för att gå på stan liksom. Man bestämmer träffar med folk på stan, man planerar att gå på stan.
Om ens det, jag träffar ju inte ens folk ute längre - alla jag känner kommer ju hit ändå.

Kul att vara trettiofem när man knappt hunnit fylla tjugo.

Nu -kan- det i och för sig vara det här med att jag suttit innomhus i fem dagar med bihåleinflamation. Jag är så sjuk man kan bli. 
När byggarbetarna utanför väckt mig släpar jag mig från sängen och in i 
vardagsrummet och sitter framför tv:n tills det är dags att lägga sig igen. Jag kan alla reklamerna utantill och om någon stannar upp och tittar en stund upptäcker jag mig själv sitta och återberätta hela filmen eller serien i hopp om att de ska sitta kvar med mig och dela min entusiasm.

Börjar känna av att det är dags att gå tillbaka till jobbet nu.
Innan jag växer ihop med soffan i vardagsrummet.